Så mycket, men så tomt. Hela jag är full av känslor, obeskrivbara i detta nu.

Att sitta med tom blick och vilja se är inte lätt..

Just nu vet jag inte vilka ord jag ska uttrycka mig med men ändå så skriver jag. Rörelsen i fingrar och vetskapen om att jag skriver hjälper mig att tänka och dyka djupare.

Så det jag egentligen ville få fram uppenbarar sig för mig under tiden..vilket var att ibland kan den som vet så mycket och trivs fantastiskt bra drabbas av det väldigt vanliga "syndromet" att tappa kontrollen och bara stirra med tom blick.

Jag som står "stadigt" vet inte längre lika mycket som jag vill. Hur ser framtiden ut? Hur kommer jag dit? Vilka val måste jag göra för att ta nästa kliv?

Stora frågor med komplicerade svar. Svar som du kanske vet är de bästa, men är krävande att inse..

//Charlotte